| Kemer

29 augusti - Ben Türkiye'yi seviyorum

Sista och längsta dagen i hela Turkiet vilket började med att vi gick upp kvart i 6 för att gå ner till stranden och titta på soluppgången. Varför ska jag alltid tvinga mig upp för att se en soluppgång när solen går upp varje morgon och man redan har sett det ett antal gånger? Men hur många jag än kommer se så är det fortfarande värt, för det är riktigt vackert och värt att fota. När vi fått tillräckligt många bilder så gick vi hem – så intressant var det – och åt frukost, älskade och sista frukosten med massa frukt och turkiskyoghurt. 
Efter frukosten var det bara tillbaka till havet igen, chilla en stund bland de höga vågorna innan jag och Agnes bestämde oss för att gå tillbaka till hotellet för att leta rätt på hennes färgglada boll och sedan till havet igen. Annat som dagen bjöd på var lite fotbollsspelande, sår under foten, försöka komma upp fyra på en luftmadrass, kolla på när Hannah och Jonna fixade naglarna, gå fram och tillbaka till en tatueringssalong och få mina hjärtan utskrattade. Dom är fina och jag är nöjd. Huvudsaken. 
På kvällen blev det middag på stranden, buffé och massor av dans – såklart dansade vi men fick inte huvudnumret som han hade hotat med under hela veckan. Tur för oss, men kanske mest tur för de andra som satt där och åt. Kvällen på stranden blev inte långvarig eftersom det kändes bäst att åka tillbaka till hotellet för att fixa klart allt inför hemfärden. Avskeden blev desto längre, älskade människor på baren, du har anställt fina människor Nezir. Såklart började jag gråta när vi gick därifrån - känslosam som jag är - men det var sorgligt att åka hem, mest för att jag haft en underbar vecka och träffat massor av fina människor. En del av mig stannade helt klart kvar där nere. 
Väl på hotellet igen blev det att packa ihop allt – helt otroligt att vi hittade det mesta -, städa ihop, duscha och för alla de andra sova, vilket jag själv inte kunde göra även om jag var extremt mega trött. Jag ville bara inte sova bort den sista tiden. När klockan började närma sig två och jag fått liv i alla gick vi ner med våra väskor i lobbyn och jag och Jonna sa hejdå till jobb-grabbarna på hotellet samt övade på vår Turkiska. Kan säga att de orden inte fastnade lika lätt, förutom ”jag älskar dig”. Jag är för romantisk. På flygbussen, vänta på en något större flygplats än Östersund, flyga hem med en icke gå-bar fot, åka hem och lämna grejerna, cykla till skolan med flip-flop, vänta på lektion i nästan två timmar och ha lektion i 20minuter. Trött, frysande, en ond fot och en ovärd skoldag efter en f*cking underbar semester.
Visa fler inlägg