23 augusti
Veckan började då privatchauffören Henke och min resekamrat Hannah svängde in på uppfarten och hämtade upp mig. Redan i bilen på väg mot flygplatsen var jag nervös – blir alltid nervös när jag ska någonstans – och förväntansfull, men jag skulle aldrig i min vildaste fantasi kunna fantisera om allt som hände oss under veckan och hur mycket resan skulle komma och betyda för mig.
När vi väl landat i Turkiet - efter en flygtur som mestedels bestått av sömn i alla dess mystiska ställningar -, fått tag på vår packning och börjat åka med vår minibuss till Kemer, började jag inse att vi faktiskt var där nere. Att det redan hade gått ett halvår sen vi stod där i ett kallt Östersund och bestämt att vi skulle ta vårt mod och åka ner alldeles själva. Det är nog det bästa valet jag gjort.
När vi väl kommit fram till hotellet och in till vår lägenhet var det enda som fanns i våra huvuden och tomma och hungriga magar att äta något. Så vi gick med tappra steg mot handelsgatan och bestämde oss att ta det första, bästa ställe vi hitta. Vilket blev en mysig och vit restaurang med blå detaljer där vi alla beställde grillspett och hade en brun pälsbollsvalp till sällskap som attackerade våra väskor. Resten av kvällen bestod att leta rätt på en bra mataffär och ta det lugnt för att sedan somna en sömnlös natt med hjälp av ett air-condition som brummade högre än allt. Tack och lov för att vi stängde av det de resterande nätterna.
